Bloggen kommer alltså handla om mig om min häst. Jag är en kvinna i tre.. tju.. okej, trettioårsåldern. Har en son på ett år, äkta make och hund. Och häst. Hästen är en nio år gammal valack som jag har i min ägo sedan ca ett och ett halvt år tillbaka. Ja, jag köpte honom när jag var gravid. Ibland har jag undrat om jag verkligen var vid mina sinnens fulla bruk, men det var kärlek vid första ögonkastet. Som alla kärlekar blir det ibland väldigt jobbigt när man flyttar ihop och så blev det också för oss.
Eftersom jag var gravid jobbade jag hästen enbart från marken tills jag fött och kände mig redo att sitta upp. Jag hade även en medryttare som busade hästen i skogen och red för mig någon dag i veckan. Tror att jag lärde mig min häst väldigt mycket under denna period trots att jag inte red själv för jag såg ju honom utifrån som man inte gör annars. Hästen trivdes dock inte i detta stallet så ett par månader efter min son fötts flyttade vi. Medryttaren ville inte följa med men jag fick hjälp av en annan tjej som red honom lite sporadiskt fram till ett par månader sedan. Sökte iaf en ny medryttare. Hittade en tjej jag gillade. Hästen gillade henne till en början men efter ett tag fungerade det inte alls. Hästen ville inte bli fångad i hagen, när de väl kom till ridbanan ville han inte någonting egentligen utan var allmänt missnöjd. Nya tag, ny tjej men historien upprepade sig som på beställning. Det började gå mot sommar och jag bestämde mig för att fixa hästen själv, utan medryttare. På den vägen är vi. Ibland är det jäkla tufft men hästen verkar trivas och jag med, så att slopa med ryttare är ett val jag är mycket nöjd med. Och jag blir jäkla irriterad på folk som frågar om jag behöver medryttare och sedan försöker övertala mig när jag säger nej. Undra varför alla utgår från att man köper häst om man kalkylerar med att inte hinna? Visst ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar och orken var oändlig, men det gör väl alla oavsett familj?
Eftersom jag var gravid jobbade jag hästen enbart från marken tills jag fött och kände mig redo att sitta upp. Jag hade även en medryttare som busade hästen i skogen och red för mig någon dag i veckan. Tror att jag lärde mig min häst väldigt mycket under denna period trots att jag inte red själv för jag såg ju honom utifrån som man inte gör annars. Hästen trivdes dock inte i detta stallet så ett par månader efter min son fötts flyttade vi. Medryttaren ville inte följa med men jag fick hjälp av en annan tjej som red honom lite sporadiskt fram till ett par månader sedan. Sökte iaf en ny medryttare. Hittade en tjej jag gillade. Hästen gillade henne till en början men efter ett tag fungerade det inte alls. Hästen ville inte bli fångad i hagen, när de väl kom till ridbanan ville han inte någonting egentligen utan var allmänt missnöjd. Nya tag, ny tjej men historien upprepade sig som på beställning. Det började gå mot sommar och jag bestämde mig för att fixa hästen själv, utan medryttare. På den vägen är vi. Ibland är det jäkla tufft men hästen verkar trivas och jag med, så att slopa med ryttare är ett val jag är mycket nöjd med. Och jag blir jäkla irriterad på folk som frågar om jag behöver medryttare och sedan försöker övertala mig när jag säger nej. Undra varför alla utgår från att man köper häst om man kalkylerar med att inte hinna? Visst ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar och orken var oändlig, men det gör väl alla oavsett familj?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar